dromlanda

aahh.. skön dag.

vakna klockan 8 på morgonen.
Solen står högt.
Åt blåbärs yoghurt med müsli.
Åkte till gymmet.
Hämtade ny mobil, xperia x10. (:D)
Handlade.
Åt Subway<3 med vän.
Sandra kom hit.
Vi gick promenad,
tittade på början av en film,
åt russinsmörgåsar
och drack varm choklad.
Titta på stjärnorna.

Varför är det så svårt att skriva ett bra inlägg när allt är najs?

aahh.. skön dag.

Var nyss på "I rymden finns inga känslor".
Gud vilken underbar film. Man blir alldeles varm och glad inuti.
Den måste ni bara se. Men kom ihåg... SIMON ÄR MIN! ni kan ta hans råheta broder.

Ja nu har man varit på bio... kommer hem... flera timmar kvar tills man ska sova...
Vad i hela fridan ska man hitta på?? ... så jääkla trött på samma tv-program varenda kväll.
Kommer inte somna förrän klockan 3 i natt ... vad i helsike ska man hitta på?
Varendaaa kväll.. sitter framför facebook. fleera timmar.. tills jag är trött och inte orkar mer.

gosh... och inga roliga människor inne på msn... lust å gå ut, men orkaa..

När jag var liten brukade jag leka att jag var en superhjälte.
På dagarna var jag en vanlig tjej som gick i skolan,
men på nätterna var jag en maskerad hjältinna som kunde flyga och slåss mot skurkar.

Jag brukade sitta och dagdrömma på lektionerna och jag tänkte:
"tänk om dom bara visste att jag faktiskt räddar deras liv om nätterna."
Haha, jag hade en stora fantasier som liten och för något ögonblick kunde jag tro dem.

Jag tänkte att var jag speciell, att jag har en kraft inom mig som bara inte utvecklats än.
Jag hade egentligen kommit fel och snart skulle en högre kraft komma och hämta
mig till rätt plats. - ungefär som i Herkules, haha.

Men åren gick och ingen kom,
jag var tvungen att möta sanningen att jag faktiskt bara var jag, precis som alla andra.
Och det är jag faktiskt helt "ok" med :) för det är den jag är.

Är lite osäker på vad jag vill säga med det här inlägget... men...
Bara för att du inte har några superkrafter behöver det inte betyda att du inte kan vara en hjälte.

Alla människor är lika vackra, som olika. *tummen upp*

Nej.
Ett så litet och enkelt ord, men ack så svårt att säga.

Länge gick jag runt utan att uttala detta ord.
Exempelvis på fester och ute på krogen osv...
jag tänkte att killarna var fulla och inte riktigt visste va de gjorde
och att det helt enkelt var så det gick till när man var ute.
Man var lite "handsy" och nog verkade det som om alla var ok med det...
Jag brukade tänka att "oj, nu har jag gett den här killen signaler...vore så elakt att dissa!"

Men nej. nej, nej nej.
Gå aldrig med på något du själv inte har någon direkt lust med,
du är inte skyldig någon något - förutom dig själv.
Han kommer att dansa vidare efter en ny brud och du får vara i fred.
I de flesta fall... Men det finns alltid idioter där ute, som bara INTE FATTAR.

Första gången jag sa "nej", gick dock inte som på räls...
En kille kom fram och ville dansa, jag tkte att han såg bra ut så varför inte?
Sen fick jag dock erfara att den här killen.. han kunde inte dansa.
Jag vet inte vad det var för låt han lyssnade på, men inte var den i takt med den som spelades..
Kort sagt, han dansade som en jäkla "stroke-patient" på styltor och crack.
Han frågade om han fick kyssa mig och jag svarade "visst"...
men han kysste lika bra som han dansade, som en jäkla elvisp.

Efter det försökte jag hålla mig undan och bli av med honom...
försvinna in i vimlet... drog med mig min kompis och vi sprang ut på verandan..
Men nej, han var kvar hack i häl. Han sög på mig som en jävla blodigel...
ungefär allt mitt smink och foundation var borta.

Så säger han att hans buss går om en kvart, men att han gärna sover hos mig...
"GULP". Nu måste jag verkligen visa den här killen vad som gäller.
Jag talar i min allra dissande ton och ser så jäkla snett på honom som möjligt...
men den här duden, han fattar liksom bara inte... tillslut drar jag fram mitt bästa kort:
"jag har mens!" säger jag... "nejmen det är lugnt!" ...vad i hela h*lvete! inget hjälper.

Till slut gör jag något som jag aldrig vågat tidigare, jag säger Nej. "Nej, Jag vill inte".
Adrenalinet pumpar i hela mig och jag känner mig stark.
Men nej.... killen sliter sig inte, utan fortsätter.. "kom igeeen då, kom igeeen!"
"Men hon vill inte!" säger min kompis till slut. Men han bara tittar på henne.
Efter ett j*vla tjatande ger han sig dock till slut och jag kan äntligen andas ut...

Poängen är att Våga säga nej, adrenalinet kommer att pumpa som vilt genom kroppen.
Det är en obeskrivlig känsla att kunna säga ifrån och du slipper må dåligt dagen efter!

Tänkte börja med att dra upp det klassiska fenomenet "Slampa och Hingst".
Alla känner väll till att när den kille är med många tjejer, är han en hingst
och när tjejer gör samma sak är hon en klockren slampa.

För egen del tycker jag att båda två är lika stora slampor, dock beroende på frågan
hur många det krävs att man varit med för att man ska förtjäna namnet.

Nu när jag kommit upp i åren (19, snart 20)
så har jag tröttnat på allt meningslöst strul på festen...
Det var kul när man var kanske 15-16 år...kanske tom 17.
För mig, om jag ska vara ärlig, så var det mer som en "erövring".
Jag skulle alltid få den snyggaste killen på festen att strula med mig...
så j*vla onödigt. Egentligen. Varför? Ego. kanske.

Jag hade ett förhållande i 2 år och 2 månader.
Det fanns stunder när jag saknade chansen att få dra ut på krogen å "jaga".
Men så är det ju alltid, när man är singel vill man ha förhållande och när man
har ett förhållande vill man vara singel... Nu har jag varit singel i 5 månader ungefär.
Det har varit lugnt och skönt, har inget problem med att leva med mig själv.
Kan vara riktigt skönt att bara få komma hem och bara få vara ifred.

Jag brukade festa ganska mycket i början, det är väll mest naturligt så.
Jag tänkte att "nu ska jag vara singel tills jag blir minst 25".
Och det fungerade faktiskt ganska bra ett tag... har inte haft några problem.
Det har faktiskt varit skönt att vara singel.
Fått allt det goda ifrån livet utan att vara i ett förhållande...

Men nu har ensamheten börjat gnagt. Vissa dagar riktigt ordentligt.
Vissa dagar inte alls... Men nog är livet ganska grått om man inte får vara kär iaf ibland.
Det kan vara lugnt och skönt att vara singel å bara glida runt...
Men livet vore rätt meningslöst, om man i slutändan inte får dela det med någon man älskar.

DOCK, är du grymt "petig" (kmr inte på ordet jag söker) när det
gäller killar/tjejer kan det ta längre tid... för när du väl hittat någon som "duger",
så måste han gilla dig tillbaka också. Ha tålamod och låt inte ensamheten styra.

Att strula runt kan verka kul... men inget slår sann kärlek.. klyschigt, men sant.
Jag dömer inte dem som gör det... även om jag själv försöker vara högaktningsfull,
svår, mystisk och ouppnåelig... så kan även jag slinta ibland. Då hoppas jag att ingen dömer mig.

Med kärlek //Frida

Tänk å ligga där i soffan, uppkrypen i en filt med den man älskar.
Se på nån gammal klassiker, med varm choklad och nypoppade popcorn...
Vore rätt najs.

Livet som ensam är inte alltid lätt.
Men det sista du får göra är att hänga läpp över det.
Se inte livet i svart och vitt.
Har du blivit dumpad är det lätt att bara komma ihåg de positiva sakerna..
när du kanske egentligen bara blev bahandlad som en smutsig gammal trasa.
Nu lever du ett liv där du bara kan se det negativa... du ser inte dina vänner.
Du ser inte din familj... du ser inte, men det finns människor som bryr sig om dig.

Livet kan verka hårt och orättvist till en början. Men när det gått en tid har det svalnat.
Det kan verka så himla lätt att gå tillbaka och så kunde du få den där tryggheten igen...
Men tänk va underbart med någon som verkligen älskar dig och som faktiskt ger dig
riktig, innerlig och äkta kärlek. Är det inte det du egentligen strävar efter.
Istället för att leva i en falsk trygghet.
Var stark, lär dig känna dig själv och hitta din identitet.
Sen öppnar du ögonen igen och ser världen med ett helt nytt perspektiv.
Ofta kan det verka hopplöst, men titta inte ner.

Ställ dig på torget och skrik, allt du har. Sedan går du med huvudet högt upp, vidare.

ja, sådär ja.
då har jag varit i Sthlm under några dar och hälsat på min kära vän Keri.
Var där och hämtade lite distans och perspektiv, typ.

I natt drömde jag att jag blev kidnappad på ett piratskepp.
Jag var instängd och alla pirater kastade en massa saker på mig
som t.ex. bomber och andra farliga föremål... som jag var tvungen att
skjuta bort ifrån mig med ett baseboll trä! Och så höll det på.
Jag slog bort bomb efter bomb med den där klubban... väntade på att någon
skulle rädda mig eller liknande... ingen kom, men plötsligt börjar en carola låt spela:

"Jag har aldrig slutat tro, att efter varje natt väntar gryningen

Fast jag inte kan förstå, så finns det tid för skratt när jag börjar om igen

Känner doften från en stilla ocean. Plötsligt står jag i en levande orkan

Jag är fångad av en stormvind."

ja, i den här bloggen kmr mina teckningar vara näst intill de enda bilder ja lägger upp...
Ett litet smakprov av vad jag håller på med. Den största drömmen jag inte vill landa ifrån.

Alla har flera gånger under livet funnit att allt verkar bra tomt och meningslöst ibland.
Alla har även också märkt att det går över. Ditt liv är inte tomt och meningslöst.
Vad du känner är tillfälligt.
- Självklart håller du inte med mig.

Du befinner dig i ett svart hål, som beroendes på dess storlek kommer ta olika lång tid att komma ur. Hände det "hårt och snabbt" kommer det förmodligen vara över lika snabbt som det drabbade dig. ungefär som ett plåster.

Var det inte det kommer det ta lite längre tid att läka... men det värsta du kan göra är något impulsivt. så.... gör inte det. Låter jätte klyschigt att säga "tiden läker alla sår"...visst vissa ärr består... lyckan kommer och går...men det kommer alltid återstå.
(hihi, det är kul åh rimma...)

Ofta känner jag mig tom och mitt liv fullständigt meningslöst...
alla människor följer samhällets system...håller oss inom den ramen vi lärt att göra.
Varför finns vi? Vad är vi till för? Vad gör oss meningsfulla?

Jag har länge haft min tro att så länge jag håller mig själv aktiv och ser till att skratta så mycket som möjligt, träffa och lära känna så många olika människor som möjligt, så håller jag mitt liv meningsfullt... alla dagar är bra dagar, så länge det inte blir för många hemma framför tvn/datorn i soffan. Men även då kommer tomheten och gnager...den kommer tillbaka, det gör den.

Var beredd och känn dig lite "död" den tid det behövs, för snart känner du dig levande igen.

Ideal.
Ideal är ett ord som vi stöter på ofta.
Hur man "ska se ut", eller "vill" se ut. Hur man ska/vill vara.
Sen finns det också den DU faktiskt är.

Jag tänker inte sitta här och skriva hur uuunderbar just du är
och att du duger som du är osv... för det har du hört tidigare...
och det verkar inte ha hjälpt.

Jag har aldrig haft några så kallade "idoler" eller "förebilder" osv.
Men jag har haft ideal. Många. Och man vill så gärna vara det idealet.
Ta deras skinn och bara krypa in i det.. vara det.

Men sanningen att säga så är den här människan precis lika sugig som du.
Inte för att du är sugig, men för att alla är lika osäkra.
"Varför gillar han inte mig?" ..lr tom "Varför GILLAR han MIG??"

"Nääärsomhelst nu kommer han upptäcka att jag inte är så underbar som han tror att jag är..."

Jag ska inte säga att det faktiskt inte kan hända, för det kan det. Folk tröttnar.
Men går du inte med den attityden kommer folk med all säkerhet att, just det - tröttna.
Tycker du inte att du är underbar, så gör du det svårare för andra att inte hålla med dig.
Alla människor är olika. Alla letar efter något, men inte allt för ofta är det samma sak.

Var inte rädd för att suga lite, för först då kommer du äga.