dromlanda

jag är den mest högljudda och jobbiga människa du kan hitta.
- jag har alltid svar på tal och är en riktig pajas.

MEN det finns tillfällen när inte ens jag vågar titta någon i ögonen...
det finns tillfällen när jag tänker: MEN SÄG NÅTT FÖR FAN! VAD SOM HELST.

jag hatar det.

En hopplös drömmare, naiv och godtrogen. Tror på allt jag hör, utgår ifrån att alla talar sanning. I mitt drömland är allt lugnt och rosa. Jag är inte allvetande, jag kommer dö utan att någonsin kunna kalla mig "världsvan"... det skrämmer mig. Men natten är ung och jag också.

Tid är allt vi har, hoppet och drömmarna är det sista som överger oss.

Jag har inte varit så här glad eller lycklig sen högstadiet.
Det är så här det känns att leva! På riktigt!
Ingen tomhet...det är underbart att få upp på morgonen.
Jag irrar inte runt utan att veta vad jag vill göra...jag är stört, jävla nöjd.
Har så jävla mycket överskottsenergi, som jag inte vet vart jag ska göra av.
Äntligen har det "släppt"!

Jag hade glömt hur det kändes att skratta tills man NÄSTAN kissar på sig.
Och det gör jag varje dag nu. För jag får göra det jag vill göra!
Och Underbara, älskade vänner <3

Jag har nyss börjat Förpackningsdesign på Broby Grafiska.
Våran klass var på din föreläsning i Sunne bibliotek för ett tag sen, med Amanda Ooms
(från "Himlen är oskyldigt blå). Hon inspirerade mig något otroligt. Jag såg mig själv i henne.
En stark kvinna som har fortsatt kämpa, trots motgångar och tragedi. Jag har varit med om saker i livet, saker som borde ha krossat mig. Idag är jag stark, men minnena plågar mig fortfarande. Varje dag.

Hennes föreläsning inspirerade mig verkligen att göra något av alla mina idéer. Jag både tecknar, skriver och sjunger. Min mamma, Cecilia Stigevik är konstnär och därför har jag på så sätt automatiskt fått en fot in i branschen och har haft en hel del konstutställningar. Jag sjunger på kulturskolan och skriver mina egna låtar. Nu går jag Förpackningsdesign på Broby Grafiska, det är otroligt kul, givande och det ger stora möjligheter till jobb.
- det är "safe".

Men nu har jag kommit på något förskräckligt... det finns en sak som jag älskar mer
än allt annat, men som jag hela livet skjutit åt sidan... för att tja.. helvette... det är ju helt
omöjligt att lyckas! Det är i alla fall vad jag har tänkt tills jag såg Amandas föreläsning.
Nu har jag insett att det här är faktiskt det ENDA liv jag har. Och jag vill inte spela det "safe".
Min dröm, över alla andra, är att få skådespela. När jag var yngre tog jag teaterlektioner under många år, men drömmen tinade bort i sanden. Så var jag på bio för några dagar sen och jag såg "Himlen är oskyldigt blå", där jag till min stora förvåning fick se Amanda på skärmen!

Amanda Ooms, javisst! Men kvinnan jag hade sett på föreläsningen var stark,
med ett mörker i ögonvrån, men stark. Kvinnan i filmen var motsatsen: Kuvad, rädd och nervös.
Och inte särskilt stark. Helt otroligt hur hon återspeglade rollen och känslorna hon måste ha haft.
Såg lite av min egen mamma där. Tror det var därför jag tog till mig så mycket av filmen och tankarna inte kunnat sluta rulla sen dess...

Jag har många stora, helt omöjliga drömmar.
Men den största och mest omöjliga är att bli skådespelare.

Jag är redo att misslyckas, misslyckas och misslyckas igen för att kanske aldrig lyckas alls.
- Någonsin. Men jag är redo att ge allt, för jag vet att jag är menad för det här.
Jag måste försöka! Amanda Ooms har lyckats! Hon har kämpat dig igenom smärta och sved och faktiskt lyckats! Jag har fan bara ett liv, nu jävlar gäller det!
Tänker inte leva "safe", jag livnär mig på scenen.

- lika naturligt som att andas.

jag har upptäckt något förskräckligt.

jag dras i två olika riktningar... de kallas "förnuft" och "drömmar".

jag har börjat studera på en utbildning som verkligen känns rätt,
på broby grafiska yrkeshögskola - förpackningsdesign.

jag älskar att sjunga och jag älskar att teckna...jag älskar att skapa - överhuvudtaget.
så länge jag får uttrycka mig själv kreativt. förpackningsdesign känns helt rätt och det finns jobb.

MEN... det finns en sak som jag alltid brunnit för mer än allting annat,
men som jag har ignorerat eftersom det är i princip omöjligt att lyckas.

Men nu... när jag såg Amanda Ooms (mamma i "himlen är oskyldigt blå") föreläsning
och pratade med henne... så insåg jag något jag alltid vetat - det här är det enda livet jag har.

hon har gett mig inspiration att våga misslyckas... för jag kommer mest troligt aldrig lyckas.
men som sagt... "det här är det enda livet jag har".

dags att äventyra hela min framtid.

(ps. drömmen är "skådespelerska")

fan... påminnelse till mig själv att inte se på dexter innan jag ska sova.

älskar den jävla serien...
tror många kan känna igen sig i honom... inte det där med mördandet...
men tomheten... lr är det bara jag?

nu vågar jag inte lägga mig... paranoja över att nån ska komma å skära mig i bitar.
jag har faktiskt alltid haft den "fobin" lr vad man ska kalla det......
kort sagt, meningen med mitt liv är att "dö en naturlig död".

men jag vill inte slösa bort tiden på tomheten. jag vill känna något.
jag vill känna att jag lever och inte bara ströva runt som en levande död...

existerar kärleken vill jag hinna uppleva den. men ibland så lurar jag mig själv..
när jag väl hittat någon som duger...

som den drömmare jag är har jag lätt för att sätta pöjkera på piedestal.
men som i alla andra drömmar så måste man nån gång vakna upp...
men frågan är det, "hur ska jag kunna hitta någon om jag INTE idealiserar dem"?
om jag bara ser deras brister och det jag stör mig på så går det ju aldrig.
och jag är en mästare i konsten att störa mig... riktigt mycket.
precis som jag är en mästare i blunda... drömmarna kan ju ibland vara lite mer tilltalande..

jag är inte som dexter, men jag väntar fortfarande på beviset. ger inte upp (Y)

Varför fortsätter man egentligen jaga efter kärleken?
Varför fortsätter man och riskerar att bli sårad igen?
Särskilt när man vet att man troligen kommer att bli det?
Vill man bli sårad och må dåligt? Så varför fortsätta?'

- Hopp.

Människans besynnerliga gåva att aldrig tappa hoppet.
Det är hoppet som tar oss från dag till dag.
Hoppet får oss att försöka om och om igen även om det kan göra ont.
Har man bara hoppet klarar man av vad som helst.
Lyssna på en låt som får dig att le och tänk på...
"vad världen är vacker ändå!"

Kärleken är evig...
men inte mellan samma två personer.

Alltså. Förlåt mig, men jag tror bara inte på det där...
Det spelar ingen roll hur kära man än gång var i tiden,
det finns ingen kärlek som är så starkt att den håller för evigt.

När det gått några år är det inte kärlek, det kallas trygghet.
Gnistan är borta och man är bara "världens bästa rumskamrater".
Sen får man barn och kärleken går över till dom i stället.
Barnen får dem att hålla ihop till en början, för dem samman...
men sen när barnen blivit äldre och kan ta hand om sig själva någorlunda
- så slutar allt i skiljsmässa.

Förlåt mig, men det är det jag tror på tills jag blir bevisad motsatsen...
...och det hoppas jag, av hela mitt hjärta!

Den enda personen som kan stå i min väg är jag själv
- och jag är inte särskilt farlig.

livet handlar om att prova, prova och prova...
misslyckas, misslyckas och misslyckas igen!

Mitt liv har gått i etapper...

låg-mellanstadiet:
lite av en skum typ [akward], klassens clown.

högstadiet:
helvild och galen, HELT CRÄJZY, klassens clown.

gymnasiet:
lugnat ner mig, [stand by]. chilli billi.

yrkeshögskolan:
börjar känna av mitt "gamla jag" igen. flummig och övertrött.
tänker inte innan jag pratar - tänk gud så skönt.
det känns som om allt har börjat lossna, jag är precis där jag vill vara i livet.
efter att ha provat, provat och provat igen har jag hittat rätt spår.
Livet är som en riktigt jävla bra låt. Riktigt fint!
känns som om jag äntligen hittat rätt här i livet.. på många olika sätt.
jag känner mig fri... det känns som jag är på riktigt jävla rätt väg.
det är nytt, men inte skrämmande.

jag har provat, provat och provat...
jag har misslyckats, misslyckats och misslyckats igen.
jag kommer att prova och misslyckas många gånger fler.
men rätt som det är, så bara lossnar det!

Blunda, ta ett djupt andetag och andas in luften... den kommer att kännas klar!

Livet ler mot dig, vore ohövligt att inte le tillbaka.

Livet är en ständig jakt på lyckan. Alla vill ha sin del.
Känns dock så sällsynt att den borde fridlysas om folk inte lär sig att dela med sig.
Jag ska dela med mig! Vore riktigt själviskt annars, för jag massor :) just till dig!

Det finns människor där ute som mår riktigt dåligt. Det kan inte lösas över en dag.
Men alla kan hjälpa till. Vi vet inte alltid vem som är drabbad. Men det spelar ingen roll...
För alla behöver vi en klapp på axeln då och då. Bli en vardags hjälte!

Här har du några jävligt viktiga grejer att tänka på när du dejtar.
- som du ska undvika.

1. Dålig självkänsla

2. Desperat

3. Kontrollerande

1. Om du inte tror att du duger, kommer inte han heller tycka det.
Tro aldrig att du är mindre attraktiv eller överhuvudtaget på något sätt sämre
än personen du dejtar, för det kan faktiskt vara tvärtom totalt.
Om du ska hålla på och mesa så blire ingenting, var öppen och social
- visa vem du är och att du är en jävligt skön människa.
Annars kommer han "inte fatta vad han missar". Och då blir du ledsen.
Du suktar efter bekräftelse, men eftersom du inte ser det själv så släpper du inte in den.
Inte konstigt om killen tröttnar när du inte tar emot hans komplemanger och tror dem.
Gå in med attityden att du duger... mer än väl. Håller han inte med är det hans problem
- och han var antagligen ändå inget å ha.

2. Ingen gillar någon som är på. Självklart vill du hitta kärleken och du har väntat lääänge.
Du vill ha "någon" och du vill ha det NU. Efter många misslyckande börjar du känna dig stressad
och självförtroende sjunker radikalt. Du idealiserar killen och blundar för alla "fel",
du vill ha någon nu. NU, NU, NU, NUUU!!!!
Problemet kan då lätt bli att du går alldeles för fort fram och personen känner sig pressad.
Personen i fråga kan lätt känna sig obekväm och otrygg, vilket leder till att han stöter bort dig.
Du förstår inte vad som gick galet, när allt var så "bra" i din värld. Du måste vara närvarande,
känna och läsa av situationen. Han är uppenbarligen intresserad, men ni måste lära känna
varandra ordentligt innan ni går vidare till "nästa steg". Men ibland är det kärlek vid första
ögonkastet, att det går lite fort i början behöver inte förstöra en möjlig relation, men det kan
mycket väl göra hela situationen mer pressad. Se upp och följ ditt hjärta!
Ingen av dem du träffar behöver vara din livspartner, ha kul och se vart det leder.

3. I början är det ingen idé att redan försöka kontrollera honom, inte sen heller för den delen.
Men du kan inte tro att han alltid kommer att sätta dig i första rummet, så länge ni inte är
tillsammans så är han inte skyldig dig något. Förutom allmän artig/höglighet. Han ska vara
en gentleman, men han är inte din toffel. Om han inte delar med sig av sina popcorn,
ger dig sin jacka när det är kallt, följer dig till bussen osv.. så kan det visa på ointresse.
Då borde du kanske ta ett steg bakåt och låta honom komma till dig om han är intresserad.
Det allra värsta du kan göra är att bli sur eller arg, en inledd relation i det tidiga stadiet är mycket skört och kan förmodligen inte klara av en "twist" utan i stället ett tvärt slut.
Att ställa krav och vara kontrollerande innan ni har blivit tillsammans är inte att rekommendera,
även om han beter sig lite "halv-illa"... ta det i så fall i stället lugnt och låt honom, som sagt
- komma till dig, så kanske han skärper till sig lite om han verkligen vill ha dig.

glöm bort bekymmer, sorger och besvär.

Igår ägde min första skoldag rum.
idag min andra.

Allt känns så in i håvette toppen! :D
(Egentligen farligt att säga så, för det är då allt skiter sig.. men...)
Skolan har aldrig används i positiv benämning förrän nu...
en vanlig skoldag är dryg och lidsam... det är den inte nu!

Tänk att varje dag få gå till ett ställe där man får göra det man vill göra varenda dag!
Jag har en sådan tur, för jag har hittat rätt. Jag svängde in på rätt väg direkt.
Känns så otroligt befriande. Inget standby-läge liksom, varken tomhet lr meningslöshet.
Jag bryr mig inte om jag måste gå upp löjligt tidigigt på morgonen för att hinna med,
samtidigt som jag jobbar och få ekonomin att gå ihop... för jag har hittat rätt.

Det är en otrolig lättnad och skön känsla som jag önskar alla människor.

När jag var liten brukade jag leka att jag var en superhjälte.
På dagarna var jag en vanlig tjej som gick i skolan,
men på nätterna var jag en maskerad hjältinna som kunde flyga och slåss mot skurkar.

Jag brukade sitta och dagdrömma på lektionerna och jag tänkte:
"tänk om dom bara visste att jag faktiskt räddar deras liv om nätterna."
Haha, jag hade en stora fantasier som liten och för något ögonblick kunde jag tro dem.

Jag tänkte att var jag speciell, att jag har en kraft inom mig som bara inte utvecklats än.
Jag hade egentligen kommit fel och snart skulle en högre kraft komma och hämta
mig till rätt plats. - ungefär som i Herkules, haha.

Men åren gick och ingen kom,
jag var tvungen att möta sanningen att jag faktiskt bara var jag, precis som alla andra.
Och det är jag faktiskt helt "ok" med :) för det är den jag är.

Är lite osäker på vad jag vill säga med det här inlägget... men...
Bara för att du inte har några superkrafter behöver det inte betyda att du inte kan vara en hjälte.

Alla människor är lika vackra, som olika. *tummen upp*

Nej.
Ett så litet och enkelt ord, men ack så svårt att säga.

Länge gick jag runt utan att uttala detta ord.
Exempelvis på fester och ute på krogen osv...
jag tänkte att killarna var fulla och inte riktigt visste va de gjorde
och att det helt enkelt var så det gick till när man var ute.
Man var lite "handsy" och nog verkade det som om alla var ok med det...
Jag brukade tänka att "oj, nu har jag gett den här killen signaler...vore så elakt att dissa!"

Men nej. nej, nej nej.
Gå aldrig med på något du själv inte har någon direkt lust med,
du är inte skyldig någon något - förutom dig själv.
Han kommer att dansa vidare efter en ny brud och du får vara i fred.
I de flesta fall... Men det finns alltid idioter där ute, som bara INTE FATTAR.

Första gången jag sa "nej", gick dock inte som på räls...
En kille kom fram och ville dansa, jag tkte att han såg bra ut så varför inte?
Sen fick jag dock erfara att den här killen.. han kunde inte dansa.
Jag vet inte vad det var för låt han lyssnade på, men inte var den i takt med den som spelades..
Kort sagt, han dansade som en jäkla "stroke-patient" på styltor och crack.
Han frågade om han fick kyssa mig och jag svarade "visst"...
men han kysste lika bra som han dansade, som en jäkla elvisp.

Efter det försökte jag hålla mig undan och bli av med honom...
försvinna in i vimlet... drog med mig min kompis och vi sprang ut på verandan..
Men nej, han var kvar hack i häl. Han sög på mig som en jävla blodigel...
ungefär allt mitt smink och foundation var borta.

Så säger han att hans buss går om en kvart, men att han gärna sover hos mig...
"GULP". Nu måste jag verkligen visa den här killen vad som gäller.
Jag talar i min allra dissande ton och ser så jäkla snett på honom som möjligt...
men den här duden, han fattar liksom bara inte... tillslut drar jag fram mitt bästa kort:
"jag har mens!" säger jag... "nejmen det är lugnt!" ...vad i hela h*lvete! inget hjälper.

Till slut gör jag något som jag aldrig vågat tidigare, jag säger Nej. "Nej, Jag vill inte".
Adrenalinet pumpar i hela mig och jag känner mig stark.
Men nej.... killen sliter sig inte, utan fortsätter.. "kom igeeen då, kom igeeen!"
"Men hon vill inte!" säger min kompis till slut. Men han bara tittar på henne.
Efter ett j*vla tjatande ger han sig dock till slut och jag kan äntligen andas ut...

Poängen är att Våga säga nej, adrenalinet kommer att pumpa som vilt genom kroppen.
Det är en obeskrivlig känsla att kunna säga ifrån och du slipper må dåligt dagen efter!

Tänkte börja med att dra upp det klassiska fenomenet "Slampa och Hingst".
Alla känner väll till att när den kille är med många tjejer, är han en hingst
och när tjejer gör samma sak är hon en klockren slampa.

För egen del tycker jag att båda två är lika stora slampor, dock beroende på frågan
hur många det krävs att man varit med för att man ska förtjäna namnet.

Nu när jag kommit upp i åren (19, snart 20)
så har jag tröttnat på allt meningslöst strul på festen...
Det var kul när man var kanske 15-16 år...kanske tom 17.
För mig, om jag ska vara ärlig, så var det mer som en "erövring".
Jag skulle alltid få den snyggaste killen på festen att strula med mig...
så j*vla onödigt. Egentligen. Varför? Ego. kanske.

Jag hade ett förhållande i 2 år och 2 månader.
Det fanns stunder när jag saknade chansen att få dra ut på krogen å "jaga".
Men så är det ju alltid, när man är singel vill man ha förhållande och när man
har ett förhållande vill man vara singel... Nu har jag varit singel i 5 månader ungefär.
Det har varit lugnt och skönt, har inget problem med att leva med mig själv.
Kan vara riktigt skönt att bara få komma hem och bara få vara ifred.

Jag brukade festa ganska mycket i början, det är väll mest naturligt så.
Jag tänkte att "nu ska jag vara singel tills jag blir minst 25".
Och det fungerade faktiskt ganska bra ett tag... har inte haft några problem.
Det har faktiskt varit skönt att vara singel.
Fått allt det goda ifrån livet utan att vara i ett förhållande...

Men nu har ensamheten börjat gnagt. Vissa dagar riktigt ordentligt.
Vissa dagar inte alls... Men nog är livet ganska grått om man inte får vara kär iaf ibland.
Det kan vara lugnt och skönt att vara singel å bara glida runt...
Men livet vore rätt meningslöst, om man i slutändan inte får dela det med någon man älskar.

DOCK, är du grymt "petig" (kmr inte på ordet jag söker) när det
gäller killar/tjejer kan det ta längre tid... för när du väl hittat någon som "duger",
så måste han gilla dig tillbaka också. Ha tålamod och låt inte ensamheten styra.

Att strula runt kan verka kul... men inget slår sann kärlek.. klyschigt, men sant.
Jag dömer inte dem som gör det... även om jag själv försöker vara högaktningsfull,
svår, mystisk och ouppnåelig... så kan även jag slinta ibland. Då hoppas jag att ingen dömer mig.

Med kärlek //Frida

Tänk å ligga där i soffan, uppkrypen i en filt med den man älskar.
Se på nån gammal klassiker, med varm choklad och nypoppade popcorn...
Vore rätt najs.

Livet som ensam är inte alltid lätt.
Men det sista du får göra är att hänga läpp över det.
Se inte livet i svart och vitt.
Har du blivit dumpad är det lätt att bara komma ihåg de positiva sakerna..
när du kanske egentligen bara blev bahandlad som en smutsig gammal trasa.
Nu lever du ett liv där du bara kan se det negativa... du ser inte dina vänner.
Du ser inte din familj... du ser inte, men det finns människor som bryr sig om dig.

Livet kan verka hårt och orättvist till en början. Men när det gått en tid har det svalnat.
Det kan verka så himla lätt att gå tillbaka och så kunde du få den där tryggheten igen...
Men tänk va underbart med någon som verkligen älskar dig och som faktiskt ger dig
riktig, innerlig och äkta kärlek. Är det inte det du egentligen strävar efter.
Istället för att leva i en falsk trygghet.
Var stark, lär dig känna dig själv och hitta din identitet.
Sen öppnar du ögonen igen och ser världen med ett helt nytt perspektiv.
Ofta kan det verka hopplöst, men titta inte ner.

Ställ dig på torget och skrik, allt du har. Sedan går du med huvudet högt upp, vidare.

Alla har flera gånger under livet funnit att allt verkar bra tomt och meningslöst ibland.
Alla har även också märkt att det går över. Ditt liv är inte tomt och meningslöst.
Vad du känner är tillfälligt.
- Självklart håller du inte med mig.

Du befinner dig i ett svart hål, som beroendes på dess storlek kommer ta olika lång tid att komma ur. Hände det "hårt och snabbt" kommer det förmodligen vara över lika snabbt som det drabbade dig. ungefär som ett plåster.

Var det inte det kommer det ta lite längre tid att läka... men det värsta du kan göra är något impulsivt. så.... gör inte det. Låter jätte klyschigt att säga "tiden läker alla sår"...visst vissa ärr består... lyckan kommer och går...men det kommer alltid återstå.
(hihi, det är kul åh rimma...)

Ofta känner jag mig tom och mitt liv fullständigt meningslöst...
alla människor följer samhällets system...håller oss inom den ramen vi lärt att göra.
Varför finns vi? Vad är vi till för? Vad gör oss meningsfulla?

Jag har länge haft min tro att så länge jag håller mig själv aktiv och ser till att skratta så mycket som möjligt, träffa och lära känna så många olika människor som möjligt, så håller jag mitt liv meningsfullt... alla dagar är bra dagar, så länge det inte blir för många hemma framför tvn/datorn i soffan. Men även då kommer tomheten och gnager...den kommer tillbaka, det gör den.

Var beredd och känn dig lite "död" den tid det behövs, för snart känner du dig levande igen.