dromlanda

fan... påminnelse till mig själv att inte se på dexter innan jag ska sova.

älskar den jävla serien...
tror många kan känna igen sig i honom... inte det där med mördandet...
men tomheten... lr är det bara jag?

nu vågar jag inte lägga mig... paranoja över att nån ska komma å skära mig i bitar.
jag har faktiskt alltid haft den "fobin" lr vad man ska kalla det......
kort sagt, meningen med mitt liv är att "dö en naturlig död".

men jag vill inte slösa bort tiden på tomheten. jag vill känna något.
jag vill känna att jag lever och inte bara ströva runt som en levande död...

existerar kärleken vill jag hinna uppleva den. men ibland så lurar jag mig själv..
när jag väl hittat någon som duger...

som den drömmare jag är har jag lätt för att sätta pöjkera på piedestal.
men som i alla andra drömmar så måste man nån gång vakna upp...
men frågan är det, "hur ska jag kunna hitta någon om jag INTE idealiserar dem"?
om jag bara ser deras brister och det jag stör mig på så går det ju aldrig.
och jag är en mästare i konsten att störa mig... riktigt mycket.
precis som jag är en mästare i blunda... drömmarna kan ju ibland vara lite mer tilltalande..

jag är inte som dexter, men jag väntar fortfarande på beviset. ger inte upp (Y)